Mitt sista slag

Res dig upp min herre
det är dags att lämna lugnet bakom oss
Ingenting kan bli värre
Vi måste sträcka ut våra nävar och slåss

Första stegen kommer att kännas ovana att gå
för nu vi lägger oss på deras nivå
Att vara passiv är inget alternativ längre
för du kan omöjligvis känna dig sämre

Äntligen ser jag ut från min dimma
I glädjen tar jag fram mitt gevär
De skyldiga ska jag finna
Jag ska hämnas på alla, jag svär

Men det spelade ingen roll hur mycket jag slog
eller hur många personer som dog
Ärren på mig själv blev bara flera
detta slaget var omöjligt att segra

Sjuk genom andras ögon

Jag vill inte tappa fotfästet
Ändå fortsätter jag att falla
Följer bara hur jag känner och tycker
det borde ingen annan se än mig

Jag vandrar ensam i motvind
men ingen tar hänsyn till det
Alla passiva människor hjälper mig med att falla
De som bryr sig visar tydligt
det är bara jag som gjort fel
kan dock inte se det själv
har fortfarande svårt att förstå
att det skulle drabba mig

När jag väl når botten
kommer det redan vara försent
Skuldkänslorna ni känner då kommer inte ändra någonting
tyvärr är det bara jag som ser klart
även fast det är mig det är fel på

Ensamhet

”Den som söker ensamheten kanske känner sig minst ensam där”
-Okänd